Kärlek är svårt, hjärnan kan säga en sak och hjärtat en annan. Men just nu säger min hjärna och mitt hjärta samma sak, tror jag. Jag är tillbaka hos exet som varit av-på under snart ett år.. Jag vet att jag senast igår sa att jag aldrig ska dit igen. Men man rår inte för vad man känner. Vi pratar massor och han har sina skäl, sina rädslor till att göra som han gör. Men vi kan ju inte vara isär heller. Vi älskar varandra, det finns ingen annan för någon av oss. Då får vi helt enkelt tillsammans jobba med rädslorna som finns. Ta en dag i taget. Just nu känns det bra och jag tänker vila i det. Tänker leva på lycko- och må-bra-hormoner ett tag, jag behöver det. Jag är värd det.

Det är förresten ett fantastiskt verktyg i tillfrisknandet ur sockerberoendet - att vara kär, att älska och att vara älskad.  :-*